För nästan precis ett år sen började min ena flicka rida. Då hade jag inte varit i något stall på länge, inte suttit på något annat än någon enstaka islandshäst på ännu längre. Det gick som det brukar (har jag nu förstått) mamman började också rida. Det var spännande, läskigt, roligt och läskigt igen, men framförallt helt nödvändigt. Hur i hela friden har jag kunnat välja bort ridning och hästar under så många år? Jag måste ha varit lite galen, till skillnad från nu när jag på fullaste allvar funderar på att knöka in en häst i min familj och dess fullspäckade schema. Från början var det en  orealistisk tankelek, en dröm, men nu har det istället blivit något jag planerar för, kanske inte just nu men snart. Det känns som jag bara måste ha en häst igen, jag ska bara bli lite varmare i kläderna, sen så är man sig själv igen!

 Det får vara slut på den hästlösa galenskapen.

Återstår bara att övertyga en hel familj om att det här är verkligen grejen. Heja mig!