Igår läste jag "Visst kan Lotta allting" av Astrid Lindgren för min femåring. Boken är från när jag var liten. Hur fånigt det än kan låta blir jag alltid tårögd när jag läser den, dels är det när familjen riskerar att bli utan  julgran och dels när Lotta fixar alltihop helt själv. Vet inte riktigt vad det är som drar fram dom där tårarna, det kan vara medkänsla med dom ledsna barnen som tror dom ska bli utan julgran men det är att ingen tror på Lotta och hon klarar det som rör mig mest tror jag.

Lotta är lillasystern som alla klappar på huvudet och skrattar lite åt, 35 år gammal, trebarnsmamma och med en doktorshatt kan jag fortfarande identifiera mig med Lotta. Jag är fortfarande minst  och det jag säger räknas inte riktigt.

En historia. I julas pratade vi av någon anledning om de tre vise männen, jag sa att dom hette Melker, Kaspar och Baltsar. Nej säger min mamma och skrattar, det tror hon inte på trots att hon inte har en aning om vad dom hette så tror hon i alla fall inte på det jag säger. Varför skulle jag skoja om de tre vise männen. Men om min storasyster säger att en viss lampa är väldigt snygg, någon gardin eller en skjorta med något litet dyrt märke på tror mamma att hon behöver köpa den omgående. Ja, ja lilla mamma det gör inte så mycket, men hela historien är sann och jag tycker den är väldigt talande.

När nu inte mamma tror att jag är så kapabel så förväntar jag mig desto mer av mig själv. Jag ska fixa allt, en gång i tiden var det alla rätt på prov, högsta betyg på tentor, sen har det varierat från att baka eget bröd, sy egna kläder,  tider i löparspåret, hantera tre barn och heltidsjobb, ro iland en avhandling. Tror jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, dom flesta sakerna går ut på att andra ska tycka jag är duktig bäst var det när pappa och farmor tyckte jag var duktig. Nu har både pappa och farmr somnat in så nu får jag stå här själv med min duktighet, den är faktiskt inte så mycket att ha. Jag har taggat ner på en massa grejer det har jag verkligen