....och det går ner. Berg-o-dalbana så långt jag ser, ena dan är högsta vinsten på lotteriet, andra dar så är det ingenting, usch som en kalldusch.

Lite passande i schlagertider. Om jag minns rätt var ovanstående från melodifestivalen 1988, Lotta Engberg och Triple and touch. Lasse Kronér i frack och converse, verkligen skojigt på något vis.

Det var inte alls det jag tänkt skriva om. Här är ganska deppigt. Jag sökte ett jobb, kom på intervju, deppade för att jag inte blev uppringd igen, blev uppringd, andra intervjun, nervöst och hopppfullt igen, långsamt deppigare och deppigare, sen beskedet att jag inte fått jobbet. Jag har varit jätteledsen och är det fortfarande. Vet varför det gör så ont, men hittar nog inga ord till det idag.

Ridningen har gått dåligt, men långsamt bättre de sista två gånger. Så av en händelse hamnade jag på ett ridpass på en annan ridskola. Hoppsan visade det sig vara hoppning.  Jag hoppade regelbundet för bortåt 20 år sen, provade en gång i somras. Nu var det verkligen hopplektion som avslutades med bana av 7 hinder. Jag hade möjligheten att fega ur men gjorde inte det. Kände mig inte jättesäker men jag fixade det, hinder, på hinder, på hinder...... Är imponerad av min kropp tänk att den går omkring och kan såna saker som hoppa bana, det hade jag ingen aning om. Det här borde verkligne ge mig självförtroende inför ridningen, jag kan det här även om mitt rationella, riskanalyserande, praktiska huvud inte tror det:). Längtar till nästa lektion.

Tröstköpte mig en skojig tunika på kappahl på vägen hem från jobbet igår. Vet inte om det känns bättre. Började också virka på en filt av mormorsrutor igår. Också bra för mitt sargade självförtroende,"Titta jag kan något, det blir små fina rutor, alltid något när man inte kan få fantastiskt roliga jobb som utvecklingsingenjör men virka kan man..." Nu när jag skriver det låter det inte som något självförtroendelyft alls. Att jag kan virka vad är det med det, kanske mormor skulle tyckt jag var duktig. Heja 35-åringen.